Sexköpslagen innebär att det är kriminellt att köpa sexuella tjänster i Sverige. Det är dock fortfarande helt lagligt att sälja sexuella tjänster.

På den här sidan finns information om:

  • Sexköpslagen
  • Historia och bakgrund till sexköpslagen
  • Könshandel – utredningen bakom sexköpslagen
  • Beslutet om sexköpslagen

Här kan du hitta information om:

  • Kopplerilagen
  • Övriga lagar som berör sex- och erotikarbete

Läs mer om de negativa konsekvenser som den svenska lagstiftningen kring försäljning av sexuella tjänster har haft för sexsäljare.

Sexköpslagen

Sexköpslagen är en informell beteckning på en svensk lag med beteckningen – Lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1999. Den 1 april 2005 upphörde den dåvarande lagen och ersattes av SFS 2005:90, sexköpslagen flyttades då in i 6 kap. i brottsbalken:

Brottsbalken 6 kap. 11 §
Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.

Historia och bakgrund till sexköpslagen

Fram till år 1965 kunde prostituerade kvinnor dömas till tvångsarbete enligt lösdriveri- lagstiftningen. Man blev inte arresterad för lösdriveri om man kunde visa att man var förmögen eller om man var gift.

På 1970-talet diskuterades om prostitution skulle kriminaliseras eller inte och 1977 tillsatte regeringen en prostitutionsutredning. Resultatet blev ett betänkande från socialdepartementet ”Prostitutionen i Sverige – bakgrund och åtgärder” (SOU 1981:71). Man konstatera då att en kriminalisering skulle innebära allvarliga problem och att argumenten mot en kriminalisering övervägde.

Utredningen nöjde sig därför med att föreslå ett förbud mot de sexklubbar som visar offentliga pornografiska föreställningar.

Förbudet trädde i kraft den 1 juli 1982.

Utredningen föreslog även att straffansvar för medverkan till koppleri skulle införas för att komma åt de hyresvärdar som fått veta att deras lägenheter används för försäljning av sexuella tjänster och som trots detta underlåtit att säga upp hyresavtalet. Ett sådant ansvar för främjande av koppleri trädde i kraft år 1984. Källa: BRÅ

Könshandel – utredningen bakom sexköpslagen

År 1993 tillsatte regeringen en ny prostitutions- utredning. Skälen för en kriminalisering befanns nu vara fler och starkare än motargumenten.

Efter att ha vägt de olika argumenten mot varandra kom ensamutredaren Inga-Britt Thörnell fram till att en kriminalisering av både köpare och säljare i prostitutionen vore den lämpligaste åtgärden.

Utredningen resulterade i ett betänkande från Socialdepartementet – Könshandel (SOU 1995:15).

I ”Könshandel” beskrivs försäljning av sexuella tjänster, sexsäljarna och deras kunder på det här sättet och med ordval som könsköpare, könshandel osv:

Även om kunskapen om säljarna i könshandeln är i stort begränsad till kvinnorna i den synliga prostitutionen på gatan så slår man fast att de kvinnliga prostituerade:

  • ofta är missbrukare av narkotika eller alkohol. Missbruket är ibland orsak till att de prostituerar sig, ibland något som de tar till för att stå ut med sin hantering
  • har i ökande omfattning psykiska störningar
  • har fått en dålig start i livet, tidigt berövats sin självrespekt och fått en negativ självbild
  • att skador som kvinnor vållats genom att de tidigare blivit utsatta för övergrepp förstärks och fördjupas i prostitutionen
  • anhöriga och framför allt deras barn drabbas på olika sätt direkt och indirekt av de skador kvinnorna ådrar sig i könshandeln
  • ofta har varit på väg mot prostitution mycket länge, av skäl som ligger långt tillbaka i tiden. Det är ibland också fråga om en successiv och gradvis tillvänjning till könshandeln. I denna process kan en rad faktorer medverka, bl.a. spelar sexklubbar
  • och den pornografiska industrin en stor roll.

Kunderna omnämns i utredningen som könsköpare
och anses vara:

  • avvikande när det gäller inställningen till sexualitet och kvinnor
  • ibland med allvarliga problem när det gäller synen på och förhållningssättet till sexualitet
  • prostitutions- kontakterna innebär sexuell utlevelse utan relation, närhet eller krav, i motsats till genuina mänskliga kontakter
  • könsköparnas problem befästs och förvärras i könshandeln och man tror att många av männen behöver behandling
  • könsköparnas anhöriga utsätts för risk att skadas genom deras handlingssätt, inte minst riskerar de att smittas av sjukdomar som överförs genom könsumgänge.

I utredningen skriver man också att:

  • det är svårt att skilja mellan vanliga homosexuella kontakter och kontakter i prostitutionssyfte och att prostitution kan sägas vara relativt vanligt förekommande i den manliga homosexuella kulturen.
  • skillnaden mellan den homosexuella och den heterosexuella prostitutionen är att i den homosexuella prostitutionen kan ibland för säljaren vara en blandning av affärsverksamhet och egen utlevad sexualitet, vilket praktiskt taget aldrig förekommer i den heterosexuella prostitutionen.
  • prostitutionen är skadlig för samhällsmoralen
  • män kan köpa tillträde till kvinnors kön för att tillfredsställa sina egna sexuella behov strider mot uppfattningen om alla människors lika värde och strävandena mot full jämställdhet mellan kvinnor och män.
  • könshandeln förmedlar en oacceptabel människosyn och är ett hinder för individens utveckling.

Betänkandet Könshandel föreslår en kriminalisering av både köpare och säljare med motiveringen att ett straffbud skulle fylla en normbildande funktion och göra klart att prostitution inte är socialt acceptabelt. För många av könsköparna skulle risken för upptäckt, polisutredning och rättegång vara en starkt avhållande faktor. Även för många av kvinnorna skulle en kriminalisering få en avhållande effekt. Framför allt skulle kriminaliseringen utgöra ett effektivt medel för att hindra kvinnor att ge sig in i prostitution. Kvinnorna skulle också få en starkare ställning när det gällde att stå emot en påtryckare om de kunde hänvisa till att verksamheten var brottslig.

Det föreslås att brottet rubriceras könshandel respektive grov könshandel. För brottet könshandel föreslås att påföljden i normalfallet bestäms till böter eller fängelse upp till sex månader. För grov könshandel föreslås att påföljden blir densamma som för koppleri, fängelse i högst fyra år. För vissa av de prostituerade bör den lämpliga påföljden vara någon form av vård eller behandling.

Betänkandet ”Könshandel”, (SOU 1995:15) skickades ut på remiss. Bara två remissinstanser – Stiftelsen Kvinnoforum och Polismyndigheten i Stockholm – ställde sig helt bakom utredarens förslag.

24 remissinstanser avstyrkte en kriminalisering av könshandeln och 14 instanser förordade en kriminalisering av enbart köparen. Övriga remissinstanser yttrade sig inte i frågan.

Sexsäljarna själva blev aldrig tillfrågade vad de ansåg om förslaget.

Källa: “Könshandel” och BRÅ

Beslutet om sexköpslagen

Regeringen tog upp frågan om kriminalisering av prostitution i samband med att den behandlade Kvinnovåldskommissionens betänkande ”Kvinnofrid” (SOU 1995:60).

I det betänkandet föreslås en rad olika åtgärder för att öka jämställdheten mellan män och kvinnor samt för att förhindra våld mot kvinnor.

I Prop. 1997/98:55 ansåg regeringen att det inte är acceptabelt att män kan köpa tillfälliga sexuella förbindelser av kvinnor i ett jämställt samhälle.

Regeringen kom fram till att den bästa lösningen var att enbart kriminalisera köpare av sexuella tjänster. Regeringen ansåg att det inte var rimligt att kriminalisera sexsäljaren eftersom man ansåg att säljaren är den svagaste parten, en människa som utnyttjas av andra som vill tillfredsställa sin sexualdrift.

I justitieutskottet motsatte sig Moderaterna och Folkpartiet lagen med motiveringen att den inte skulle bli effektiv, medan Kristdemokraterna förutom köp ville kriminalisera även försäljning av sexuella tjänster.

I Sverige förbjöds köp av tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning den 1 januari 1999.

Lagen flyttades till Brottsbalkens 6:e kapitel den 1 april 2005, efter att riksdagen antog regeringens förslag i proposition 2004/05:45. I propositionen kan man bl.a. läsa följande:

För att tydliggöra att stamkunders köp av sexuella tjänster av prostituerade bör omfattas av lagen har regeringen övervägt att ta bort ordet ”tillfällig”. Onekligen skulle lagtexten därmed bli tydligare i detta avseende. Enligt regeringens mening finns emellertid skäl som talar häremot. Ett sådant skäl är att det därmed inte blir lika tydligt att mer stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av lagen.

Enligt regeringens mening bör varje köp av en sexuell förbindelse av en prostituerad anses som en tillfällig sexuell förbindelse, även om en köpare vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad.